angiesfunderingar

Lite galet är d.
Hur saker man försöker att inte tänka på tar plats.
Å inte så lite heller.
Det finns nåt jag hoppas mycke på.
Men eftersom jag känner mig själv alltför väl försöker jag låta bli.
Just för att d inte ska göra så ont om d inte blir som jag vill.
Men problemet är motsatt effekt.
Jag tänker påt hela tiden.
Bilder flyger konstant genom mitt huvud.
Om å om igen.
Dessutom tillkommer nya.
Av sånt som ännu inte varit.
Men som hoppas på. Massa.
Jag vet, jag är hopplös så.
Men alldeles fallfull oxå.
Inte bästa kombon kanske.

Hur som helst är ett konstaterande oslagbart.
Jag jobbar inte me småsten när d finns b e r g.


"There are times in life when you gotta crawl,
Lose your grip, trip and fall
When you can't lean on no one else,
That's when you find yourself
I've been around and I've noticed that
Walkin's easy when the road is flat
Them danged 'ole hills will get you every time.
Yeah, the good Lord gave us mountains so we could learn how to climb"

Dåså. Lite piggare å inte fullt så gungig.
Tid att samla ihop lite funderingar.
Samtidigt som nya fortsätter att strömma in.
Helgen alltså.
Bara tågresan upp förtjänar egentligen ett eget inlägg.
Jag å Carro va flamstramsiga.
Vet inte hur uppskattat d va av våra medresenärer kl 8 på morgonen.
Men när tåget blev försenat å riskerade att bli stillastående va vi inte så värst oroliga.
Inte så värst roliga heller för den delen.
Alla andra hade förmodligen gärna hoppat ut å puttat på.
Trötta på våra skämt.
Det va tåg hit å ligga dit.
Låg nivå kan man lugnt säga.
Anyhow. Vi kom fram till slut.
Sen började d.
Galenheterna. Härligheterna. Konstigheterna.
Fast på nåt sätt utan att va konstigt alls.
Faktum är att d tvärtom kändes mest självklart.
Vissa saker bara blir.
Å livet blir fanimej bäst när man omfamnar d.

Helgen som kommer blir inte som tänkt.
Inte alls.
Men nåt säger mig att den kan bli bra ändå.
Om man låter drömmar bli verklighet.
Å va ska man lixom annars me drömmar till.
 

"If it´s going downhill we might as well enyoy the ride..."
 

Jag. Är. Så. Trött.
På riktigt.
Så kan d lätt bli efter en helg som denna.
Företagskickoff på Tallinfärjan.
Mycke att säga egentligen. Lätt att sammanfatta.
Kulit, lite oväntat, lite märkligt men fullkomligt härligt.
Precis så va d.
Jag är ganska gungig fortfarande.
Av tröttman. Å d faktum att vi va på en båt.
Kanske av nåt mer.
Men d behåller jag till drömmarna.
Tihi.
 

På nåt sätt längtar jag mer efter vår än sommar.
För man har som d bästa framför sig då.
Precis alldeles snart.
Å känslor exploderar värre än fyrverkerier på nyår.
Man kan nästan inte låta bli lycka.
Vår har inte samma förväntningar som sommar.
Varenda solstråle är som en present.
Det man minst förväntar blir ofta d bästa.
På kalla men soliga dar som denna blir jag varm av vårtankar.
Jag kan känna hur d känns.
Den ljuvliga doften av vår är magisk.
Fullkomligt magisk.

Trots dagens stress hann jag få lite sol i ögonen.
Love it.
Både stress å sol alltså.
För idag har varit rätt slags stress.
Mycke å göra på en bra nivå.
Jag trodde jag skulle ändra uppfattning om nivån under kvällen.
Eftersom d va packtajm inför helgen.
Det brukar lixom bli lite panik då.
Jag som annars är planerad å strukturerad.
När d gäller packning - inte så mycke.
Ikväll hände dock d ofattbara.
Jag packade. Å är redan klar.
Typ.
D e t leder däremot till att jag blir lite stressad.
 

För övrigt har jag två galet härliga helger framför mig.
De börjar såklart me en fredag.
Nästan så att jag vill sjunga me i den förbannade reklamen.
Fast jag inte gillar den.
Å fast de börjar köra den långt innan fredagen.
Men när man längtar som jag gör så hjälper den ju till.
Så jag väljer att fokusera på känslan i den.
Kanske ändrar lite tillåmeme.
Men behåller budskapet om fredag.
Gånger två.
 

"Nu är d slut på veckan
d är dax för fredagsbuuuuuuus"
 

Man rår ju faktiskt inte för va man känner.
Så även om jag vet att jag inte kan påverka vädret så hatar jag d.
Ja, jag vet att hata är ett starkt ord.
Men jag kom inte på nåt starkare som skulle passa bättre.
Min lägenhet är dessutom lite som jag.
Inte gjord för kyla alltså.
Efter kvällens besök i ishallen va inte golven mer välkomnande direkt.
Men fine. Nog gnällt om d.
Som en fin vän påpekade, vinterväder betyder mössa.
Hurra för d då.
Å lika lite som jag rår över kylan, lika lite kan jag påverka värmen.
I detta fallet menas den i hjärtat.
Det retar mig minst lika mycke.
För jag vill inte bli så varm av tankarna.
Inte innan jag vet.
Men som konstaterat innan, jag är bäst på att falla.
Å om ett tag kommer jag utsätta mig för en ordentlig fallgrop.
Frågan är mest om jag landar mjukt.
 

Det är nåt jag inte kan sluta tänka på.
För att d va precis sådär som jag har efterlyst.
Ett sweep-me-off-my-feet-moment.
Nästan som på film.
Fast på riktigt.
Oväntat å hur härligt som helst.
Mitt på en gata i en kall natt.
Människor runtomkring va på väg hem. Eller bort.
Jag har glömt vad vi pratade om.
Det spelar för övrigt ingen roll.
Men jag vet att min mening avbröts.
Å mina knän blev lite som gelé. 
Jag tror d är som d härligaste sättet att bli avbruten på.


"This years love had better last
Heaven knows it's high time
And I've been waiting on my own too long
But when you hold me like you do
It feels so right
I start to forget
How my heart gets torn
When that hurt gets thrown
Feeling like you can't go on

Turning circles when time again
It cuts like a knife
If you love me got to know for sure
Cos it takes something more this time
Than sweet sweet lies
Before I open up my arms and fall
Losing all control
Every dream inside my soul
And when you kiss me
On that midnight street
Sweep me off my feet
Singing ain't this life so sweet"

"Åar vet att det inte är någon brådska. Tids nog kommer vi fram." /Nalle Puh

Man ska aldrig oroa sig för saker innan de händer.
Svårt nog att låta bli d.
Men saker man vill ska hända då.
Ska man vänta me att oroa sig tills de inte händer eller vaddå.
Å hur vet man när d är.
Förresten kan man ju inte oroa sig längre då.
Man kan bara reagera på nåt sätt över att d inte blev.
Oro är ju mer ovetandets känsla.
Jag jobbar mycke me ovetande nu känner jag.
Väger info. Analyserar.
Som om d skulle hjälpa vad jag tror.
Att tro är att inte veta.
Alltså kan man egentligen bara vänta.
Låta tiden utvisa å sånt krafs.
Jag tror på ödet. Hur vissa saker är menade att bli.
Men jag vill gärna styra d själv.

 

"You give me that look that's like laughing
with liquid in your mouth
like you're choosing between choking
and spitting it all out
like you're trying to fight gravity
on a planet that insists
that love is like falling
and falling is like this

Feels like reckless driving when we're talking
It's fun while it lasts, and it's faster than walking
But no one's going to sympathize when we crash
They'll say "you hit what you head for, you get what you ask"
and we'll say we didn't know, we didn't even try
one minute there was road beneath us, the next just sky

I'm sorry I can't help you, I cannot keep you safe
I'm sorry I can't help myself, so don't look at me that way
we can't fight gravity on a planet that insists
that love is like falling
and falling is like this."

Inser att orken inte kommer räcka.
Me tanke på att den tog slut redan på mötet i morse.
Jag ger upp jobbet för idag.
Åtminstone fysiskt.
Vet att jag får sota för d imorn.
Det bästa är att d är en ny dag då.
Det värsta är att d är en ny men typ likadan dag.
Sånt kan livet tydligen va.
Jag kallar mig själv bitterfitta å går hem.

"Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min..."
 

Frustration.
Det är känslan jag jobbar me idag.
På alla plan som d verkar dessutom.
Jobb, datorproblem, vinter å ett practical joke.
Där har ni delar som alla tagit på tok för stora proportioner för en måndag.
Eller för vilken dag som helst.
Den för stora proportion jag tycker min röv har går inte ens jämföra.
På den nivån är d alltså.

Jag uppskattar dagens kontorstid till ungefär tretton timmar.
Plus de tio extra minuterna d tar att skriva av mig detta.
Å då menar jag inte uppskattar som i jippie va kul. Alls.
Känner att min dator står farligt nära fönstret.
Men eftersom d ju har snöat så inihelvete skulle d väl inte ens hjälpa att slänga ut den.
Enda risken är sannolikt att nån träffas i huvudet å stämmer mig.

Man skulle väl kunna säga att idag är inte dagen då jag tänker sluta röka.
Eller dra ner på kaffedrickandet.
Läste ett årshoroskop nyss.
Det visade en stadigt nedåtgående kurva fram till mitten av mars.
På alla områden.
När va d nånsin uppe undrar jag.
För några veckors normalt sinnestillstånd å en helg av roligheter kan väl inte räknas som toppen av livet.
Jodå. I fuckin love life today.
För att jävlas lite extra har mina nya jeans redan tappat formen.
De är för stora. Såklart.



"I can't get no satisfaction, I can't get no satisfaction
'Cause I try and I try and I try and I try
I can't get no, I can't get no.."

Soffläge. En romkom på tv.
Jag har varit piggare än idag, I tell you.
Men d va värt varenda sekund av dagens extremtröttma.
Älskar helger som denna.
När man känner livet.
Den bra delen.

Minnesbilder ramlar genom mitt huvud.
Som scener ur en film.
Av snöskottning tillexempel.
Mitt i natten.
I ungefär 25 minusgrader.
Det är för övrigt tydligen nåt av d manligaste.
Sommarvarianten av desamma är såklart grillning.

Å jag tänker på brasnack.
Såntdär enkelt. Å helt förstående.
Jag gillart väldans.
När man kan förklara å förstå fast d inte alls är tvunget.
Å oavsett om man håller me eller emot så är d ok.
Jag gillar också när d lika otvunget avbryts.
Av ett leende. Eller en kyss.

Så kan d vara i en film.
Eller på riktigt.
 

"The sun is up
i'm so happy i could scream
and there's nowhere else in the world i'd rather be
than here with you"

En lyckad fredag följdes upp av en lika bra lördag.
Inte alltid d händer.
Men OMG va jag har skrattat.
Va lite fundersam på om jag skulle orka fest igår igen.
Uppenbarligen börjar man bli gammal.
Men jag laddade om.
Me några alvedon å resorbhjälp.
Middag me tjejerna. Sen paaarty.
Roligheterna avlöste varandra.
Precis som festställena.
Det va Barbiesnack å tokdans blandat me skumpa.
Magmusklerna jobbade intensivt i skrattattacker.
Alldeles fantastiskt.

Jobbigast är att jag sover dåligt efter fest.
Så på två nätter har jag fått en natts sömn. Knappt.
Ska man se d positivt är tröttman för stark för att bli bakis.
Än så länge vill säga.


"I'd rather laugh with the sinners
Than cry with the saints
The sinners are much more fun"
 

Jag har en fin vän för långt härifrån.
Idag fyller han år.
Så för d, å för att han vill ha mer skrivet om sig, kommer här ett eget inlägg.
Bara till dig Håkan.
Bara för att du är för långt bort för en riktig kram idag.
Å bara för att du är du.

Önskar dig finaste dagen.
Puss å kram

Rosina, krama honom från mig.
Å ta en tillbaka själv me.
Inte för att du fyller år.
Men för att du är söt. Å för att du läser å ler.

Det man har drömt kan sitta kvar länge.
Eller inte alls.
För mig är en dröm som en film.
Intensiv.
Känslan färgar dagen å bidrar till mitt humör.
Jag drömmer ofta.
Fast olika intensivt.
Skillnaden mellan vanlig film å drömfilm är oftast personerna.
Skådespelarna känner man ibland igen.
Drömkaraktärerna känner man.
Det kan bli knas.
Drömmar som skapar händelser mellan två. Men som bara den ena vet om.
Tillexempel.

Inatt va full av intensiv dröm.
Jag kommer ihåg d mesta.
Fast inte de flesta.
Märkligt nog är bara en karaktär klar.
Jag tror mig ändå veta vilka de andra va. Gissar rimligheten.
Men d har ingen betydelse egentligen.
Små biroller utan nomineringar.
Däremot va min motspelare tydlig.
Å fast jag vet att d va en dröm så tycker jag mig veta mer nu.
Verkligheten får annat perspektiv.
Nu återstår att se om d va b a r a en dröm.
På riktigt.


"Sweet dreams till sunbeams find you
Sweet dreams that leave all worries behind you
But in your dreams whatever they be
Dream a little dream of me"
 

För övrigt är detta en bra dag för att highfiva.
Jag å kollegan gört. Massor.
Bland alla våra interna skämt.
För d är många flugor i en smäll vill jag lova.
Bästa är att bara hon å jag vet om dem.
Förmodligen lika bra så.
Å den som inget vet är lycklig ändå.
Eller kanske just därför.